skraattkramp

Hur kan en speedwayförares död ta så starkt på mig? Jag har aldrig pratat med honom, aldrig ens varit i en depå. Ändå känns det tomt? Jag vet inte ens vad jag saknar. Det jag vet är att jag började tänka. På hur fort livet förändrats och att man aldrig vet vad som står runt hörnet. Att det kan ta slut innan det har börjat. Plötsligt så står familj och vänner där ensamma utan att deras älskade far, make eller vän någonsin kommer tillbaka.

När jag satt i soffan igår och såg Vetlandas lag omfamna varandra, titta ner i marken med närmast tårfyllda ögon då höll det på att brista för mig. Jag har aldrig varit sentimental men då tror jag att jag förstod vidden av det hela. Lees tre barn kommer få växa upp utan sin pappa, hans fru måste klara sig själv. Föräldrarna fick se sin son dö. Jag lyssnade på ett par intervjuer med Jason, han var tagen av händelsen och det rejält. När jag såg en vuxen man som med tunga steg gick runt på en kladdig speedwaybana med huvudet nedböjt och stundtals tårfyllda ögon förstod jag att det verkligen hade hänt.

Med sorgbanden på körde sedan båda lagen okoncentrerat. Dagens viktigaste tema var säkerheten, en bana har nog aldrig varit så kollad som då. Till synes oavsiktligt kom kommentatorerna tillbaka till händelsen gång efter gång. Det var vad som upptog de flestas tankar just då. När jag först läste det hela fick jag en chock, nu har jag kommit över det. Ändå kan jag inte sluta tänka på hur plötsligt livet förändras.

Ett tag trodde jag att det var ett skämt. Det var tills igår kväll när jag tittade på ett avsnitt NCIS. Ett förhörsobjekt tittade på sin döda kärlek och frågade om det var ett skämt, visst måste hon väl bara skämta. Sedan förstod han, ställde sig paralyserad och tittade rakt ut utan att veta vad han skulle säga eller göra. Då släppte det för mig, jag förstod att Lee inte skulle komma tillbaka, någonsin.

Sedan tänkte jag, om det tog dagar för mig att förstå det otänkbara hur är det då för hans familj och vänner? Just nu är jag glad över att alla jag älskar lever och att jag får vara frisk. Vissa händelser gör verkligen att man tänker till, Lee Richardssons död var en sådan. (Behövde skriva av mig lite)

Dagens sanning:

Wow, det har varit säsongsstart av speedwayen! Nu får jag vänta ytterligre 3 veckor på mer.. Men, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Den väntan är dessutom löjlig i jämförelse med en hel vinter. Nästa tävling: Vetlandas Lagcup.

Well, det var ju inte Bieber jag menade...

Det här gjorde min dag! Lätt den roligaste rubriken på länge hos Expressen.

Det är när man frivilligt börjar städa och sedan byter lakan som man inser att man har tråkigt... Allt för att få tiden att gå innan FEST!

Okej, jag är stolt över mig själv. För gissa? Jo, jag har äntligen kollat på Lejonkungen! Haha, det tog ett tag innan jag såg den kan man säga. Föresten, jag grät inte (vilket är förvånande) och den var bra! Faktiskt. Det är skönt att koppla av med lite tecknade filmer ibland och bara vila hjärnan.

När jag ändå klagar kan jag diskutera med mig själv en gång till:

Eftersom jag inte är insatt i debatten eller hade sett programmet började jag inte heller argumentera för ingenting. Nu är det dock såhär:

Jag som ett inbitet NCIS-fan tittar på CSI NY till 21.55 på måndagar och zappar sedan direkt över till 3:an för att inte missa en sekund av säsong 9 av NCIS. Problemet är att min älskade serie börjar vid kl. 22.00 och jag måste därför titta på någon annan skit i 5 minuter. Under en period har det handlat om Mammor och Minimodeller. Eftersom jag hört både för- och nackdelar tänkte jag att jag skulle bilda mig en egen uppfattning innan jag öppnade munnen. Det har jag gjort nu.

Det var det vidrigaste jag någon gång har sett på TV! Hur kommer man ens på tanken att visa ett program med egocentriska mammor som pushar sina stackars döttrar allt för hårt i ett försök att förverkliga sin gamla dröm? Vad är meningen med att lära de små flickorna redan när de är små att de ska bedömas efter utseende. Att det enda som räknas i världen är att du är snygg. Resten kvittar, du behöver inte vara smart, kreativ, socialt begåvad eller självständig. Det enda som räknas är att du är fin, söt, snygg och sexig. Ett objekt som ska bedömas, desto snyggare desto bättre.

Och det lär de småbarn och sänder i TV. Visar att det är okej att det får vara så, ska vara så. Flickorna såg inte ens glada ut, föräldrarna strålade som solar och verkade överdrivet stolta över barnen.

Det värsta var ändå när en flicka skulle in och prata ensam med någon sorts stylist. Han kom från GB/USA och pratade ingen svenska. Flickan förstod ingenting och de hade inte tänkt på tolk eller liknande. Hon bara stod där och nickade, blev frustrerad och nästan ledsen. Mamman försökte sedan skämta och säga "det vet du ju vad det betyder". Som om det hjälper när tjejen känner sig åsidosatt och utpekad utan vetskap om vad som sägs och inte sägs.

Mamman gick ut med ett triumferande leende - det hade visat sig att hennes dotter var snyggast av alla barnen. Flickan såg ledsen ut, visste inte vad hon skulle göra men ville le för att göra mamma glad. Dottern hade blivit ett objekt, som att prata om sin fina soffa eller nya kök. Ett objekt utan känslor som är till för utställning.

För att utveckla min tankegång för mig själv.

Känslan jag får av NCIS är att de har utvecklats efter att Kate blev skjuten. Då kommer Ziva in i bilden och tar över den könskvoterade rollen som agent. Hon har inte kjol, tackar inte för sig och låter andra studera henne. Hon vågar säga nej och dissar killar eller klår upp dem om de är för närgånga. Lite girlpower utan att det blir löjligt och orealistiskt. Eftersom jag nästan bara följer NCIS och Morden i Midsomer (där avsaknaden av kvinnor gör det svårt att utvärdera deras roller) har jag bara de serierna att jämföra med.

I Morden i Midsomer saknas kvinnliga poliser eller andra kvinnor än hemmafruar helt och jag får helt enkelt en känsla av att det hela utspelar sig under andra världskriget. I NCIS har man istället försökt att göra det så pass jämställt som man kan i USA. Alla marinsoldater är inte män utan även kvinnor finns med och dör eller dödar.

När jag då råkade titta på The Closer och jämförde med "mina" serier blev jag förvånad och chockad. Även om Morden i Midsomer utspelar sig i ett ojämställt samhälle kommer de inte på tanken att göra övergrepp på kvinnorna i serien. Låt gå att de anser att en kvinnas plats är i köket men de tar henne inte på brösten och bedömer utseendet. De tar avstånd från det mesta. Barnaby löser sina fall utan att begå övergrepp.

I NCIS bedöms kvinnor efter utseende men eftersom varken Ziva eller Abby är den typen som gillar när folk kör med dem eller tar på dem har jag inte träffat på en situation liknande den i The Closer. Jag vet att jag försvarar mitt älskade NCIS men visst är det så att Ziva har både räddats och räddat samt att Abby har bundit ihop några skurkar själv och fått hjälp med det. Precis samma sak som har hänt för både Tony, McGee och även Gibbs.

Vad är meningen med att sänka kvinnor och låta männen dominera även i serier och sedan sända skiten i ett land som Sverige? Ett land som faktiskt är hyfsat jämställt. Det kommer inte göra att vi får ett bättre samhälle - tvärtom. Tänk om tänk rätt och framförallt i frihetens land USA. Börjar vi där följer resten bara med.

Aldrig mer The Closer. Så nu vet ni, jag har dissat en kriminalserie. Varför? Jag har aldrig sett sådana övergrepp förut. Vem kommer på tanken att producera ett avsnitt som går ut på att studera en kvinnas skönhet, poängsätta den och tävla om att ta henne på brösten flest gånger? Givetvis är kvinnan ifråga helt passiv och ler. Vad fan?!

You name it...

Vintern må vara den vackraste årstiden men jag vet inte hur vackert det är med blå tår och vita fingrar, egentligen?

Okej, jag erkänner jag har konverterat till CSI Miami och NY. Utan att lämna NCIS, givetvis! De är fortfarande klara favoriten, okej?

Haha, det var ett tag sedan jag skrev här men nu insåg jag att jag är i behov av min blogg tack vare mitt pågående projektarbete.

Just det jag får ju inte glömma att jag har blivit en stor Wordfeudnörd ^^ Roligaste spelet jag har spelat, eller Angry Birds är inte så tråkigt heller...

De skillnaderna som finns mellan ny och gammal film är följande:

• I en äldre film kan huvudpersonen dö utan att det blir ett massuppror.
• I äldre filmer slipper man alla överdrivna action-stunt-trick som ingen vanlig människa ändå skulle kunna överleva.
• En äldre film har ett bra manus med bra budskap och fyller inte ut det med en massa trams och häftig action.

Så, man bör även se lite äldre filmer sådana som har minst 15 år på nacken. På det viset kan man räkna in Gudfadern, Forrest Gump, Deer Hunter, Gökboet (såg den igår, en grymt sevärd film!), The Shawshank Redemption, Braveheart och Schindler's list. Alla är filmer som är sevärda tack vare sin handling och inte sina stunttrick. Bör alltså ses med andra ord (;