skraattkramp

Just nu är jag glad, eller glad och glad. Jag är inte direkt i upplösningstillstånd och studsar på stället, snarare ler jag lite svagt för att min feber har gått ner från 39 grader till 37. Just nu ett framsteg. Idag är jag inte heller däckad och känner mig som om jag har blivit överkörd av ångvält.

Ganska intressant att man kan må bra så fort igen. Fast att jag sedan behöver penna och papper för att göra mig förstådd är ju en annan sak. Även om jag pratar, vilket jag inte gjorde igår, låter det som om jag har hamnat i målbrottet + att det är ansträngande.

Hur kan ett satans litet virus däcka en så fullständigt?