skraattkramp

Jag var som sagt på lokal ponnytävling igår och fick en chock. Inte en häst krökte ens på nacken, inte ens genom att ryttaren sågade ner denne "på tygeln". De gick med huvudet uppe i vädret och studerade stjärnorna, hälften av ryttarna hade noll koll på sina hästar. De var glada när de både kunde stanna och styra sina hästar. Framhoppningen kunde i vissa fall vara livsfarlig då ungarna inte hade någon koll på vad högerregeln var. Man svängde åt något håll för att slippa en krock.

Jag kan säga att den här ridningen gav mig kalla kårar. Dessutom förstod jag hlet plötsligt mycket väl varför jag håller på med dressyr. Där kan ryttarna trots allt svänga sina hästar. Att de stackarna inte verkar vara ute i skogen och få sätta muskler är ju en sak. De är inte glada över att de för en gångs skull kan både styra och stanna. De tar det som något självklart.

Vilket jag också gör, lika självklart som det är för mig att alla hästar (b-ponnyer kan få borträknas) ska söka sig fram på stöd. Det stödet hittade jag igår uppe bland stjärnorna.