R.I.P Lee Richardsson
Hur kan en speedwayförares död ta så starkt på mig? Jag har aldrig pratat med honom, aldrig ens varit i en depå. Ändå känns det tomt? Jag vet inte ens vad jag saknar. Det jag vet är att jag började tänka. På hur fort livet förändrats och att man aldrig vet vad som står runt hörnet. Att det kan ta slut innan det har börjat. Plötsligt så står familj och vänner där ensamma utan att deras älskade far, make eller vän någonsin kommer tillbaka.
När jag satt i soffan igår och såg Vetlandas lag omfamna varandra, titta ner i marken med närmast tårfyllda ögon då höll det på att brista för mig. Jag har aldrig varit sentimental men då tror jag att jag förstod vidden av det hela. Lees tre barn kommer få växa upp utan sin pappa, hans fru måste klara sig själv. Föräldrarna fick se sin son dö. Jag lyssnade på ett par intervjuer med Jason, han var tagen av händelsen och det rejält. När jag såg en vuxen man som med tunga steg gick runt på en kladdig speedwaybana med huvudet nedböjt och stundtals tårfyllda ögon förstod jag att det verkligen hade hänt.
Med sorgbanden på körde sedan båda lagen okoncentrerat. Dagens viktigaste tema var säkerheten, en bana har nog aldrig varit så kollad som då. Till synes oavsiktligt kom kommentatorerna tillbaka till händelsen gång efter gång. Det var vad som upptog de flestas tankar just då. När jag först läste det hela fick jag en chock, nu har jag kommit över det. Ändå kan jag inte sluta tänka på hur plötsligt livet förändras.
Ett tag trodde jag att det var ett skämt. Det var tills igår kväll när jag tittade på ett avsnitt NCIS. Ett förhörsobjekt tittade på sin döda kärlek och frågade om det var ett skämt, visst måste hon väl bara skämta. Sedan förstod han, ställde sig paralyserad och tittade rakt ut utan att veta vad han skulle säga eller göra. Då släppte det för mig, jag förstod att Lee inte skulle komma tillbaka, någonsin.
Sedan tänkte jag, om det tog dagar för mig att förstå det otänkbara hur är det då för hans familj och vänner? Just nu är jag glad över att alla jag älskar lever och att jag får vara frisk. Vissa händelser gör verkligen att man tänker till, Lee Richardssons död var en sådan. (Behövde skriva av mig lite)
När jag satt i soffan igår och såg Vetlandas lag omfamna varandra, titta ner i marken med närmast tårfyllda ögon då höll det på att brista för mig. Jag har aldrig varit sentimental men då tror jag att jag förstod vidden av det hela. Lees tre barn kommer få växa upp utan sin pappa, hans fru måste klara sig själv. Föräldrarna fick se sin son dö. Jag lyssnade på ett par intervjuer med Jason, han var tagen av händelsen och det rejält. När jag såg en vuxen man som med tunga steg gick runt på en kladdig speedwaybana med huvudet nedböjt och stundtals tårfyllda ögon förstod jag att det verkligen hade hänt.
Med sorgbanden på körde sedan båda lagen okoncentrerat. Dagens viktigaste tema var säkerheten, en bana har nog aldrig varit så kollad som då. Till synes oavsiktligt kom kommentatorerna tillbaka till händelsen gång efter gång. Det var vad som upptog de flestas tankar just då. När jag först läste det hela fick jag en chock, nu har jag kommit över det. Ändå kan jag inte sluta tänka på hur plötsligt livet förändras.
Ett tag trodde jag att det var ett skämt. Det var tills igår kväll när jag tittade på ett avsnitt NCIS. Ett förhörsobjekt tittade på sin döda kärlek och frågade om det var ett skämt, visst måste hon väl bara skämta. Sedan förstod han, ställde sig paralyserad och tittade rakt ut utan att veta vad han skulle säga eller göra. Då släppte det för mig, jag förstod att Lee inte skulle komma tillbaka, någonsin.
Sedan tänkte jag, om det tog dagar för mig att förstå det otänkbara hur är det då för hans familj och vänner? Just nu är jag glad över att alla jag älskar lever och att jag får vara frisk. Vissa händelser gör verkligen att man tänker till, Lee Richardssons död var en sådan. (Behövde skriva av mig lite)
Kommentarer
Trackback
